idag infinner en känsla av ensamhet sig. har träffat min kille idag, vi har umgåtts hela dagen och nu när han gick för att träffa sina kompisar, blev jag helt låg. jag vet int vad det är som gör det men jag känner mig misslyckad på någe vis. jag tror att han hittar på ursäkter för att slippa umgås m mig och för att han har tröttnat men jag VET att det inte är så. Varför skulle han annars vara tillsammans m mig?! Jag blir helt förvirrad av mina tankar. Ena studen tror jag att mina tankar är absolut sanning medans jag i nästa tänker att de är helt efterblivna.

Vad säger ni gott folk? Är det kanske en vanlig känsla att som vuxet barn känna sig misslyckad?

Jag älskar verkligen mina syskon över allt annat. Vi har ett speciellt band mellan oss. Dock är jag osäker på om de någonsin kommer att stå upp för vad de egentligen tycker och tänker kring vår uppväxt. Kommer de någonsin att våga ifrågasätta, ställa krav eller att berätta hur de upplevt sin barndom?

Jag är inte säker på att jag kommer att komma dit. Men jag är på god väg. Mils förväg om man jämför med mina syskon.

Idag var min femte träff med min psykolog, Carolina. Det är en mycket klok kvinna med många erfarenheter i bagaget. De första träffarna har hon varit ganska snäll mot mig och int direkt "utmanat" mig och min hårda jargong. Men idag tog allt en vändning. Om jag ska vara ärlig har jag inte varit helt tillfredställd med att inte bli ifrågasatt och så utmanad. Men idag fick jag verkligen svar på tal. Vi pratade om detta med att jag alltid svarar när mina föräldrar ringer, trots att jag inte vill. Jag svarar helt enkelt för deras skull och för att jag inte orkar bråka. Carolina började ifrågasätta vad det är som är det farliga som kan hända om jag intr svarar när de ringer en gång? Då svarade jag att det är att de inte kommer ringa på länge pga att de är långsinta och sura. Men sen frågade Carolina.. Vad gör det då? Och nej, det har hon helt rätt i. Min känsla och tanke leder till en konsekvens som jag kan påverka. Min handling innan konsekvensen blir till är alltså avgörande. Om jag istället för att svara i telefon bara för att de vill det, skiter i att svara kommer mamma att bli sur och säga att jag aldrig svarar när dem ringer. Det gör hon redan idag. Men om jag istället svarar när hon ringer men säger att jag blir ledsen av att prata med henne för att hon inte lyssnar på mig eller kanske att jag tänker mycket på det som hänt när jag varit liten och att jag blir ledsen när jag tänker på allt det, kanske jag skulle få en annan reaktion. Jag har aldrig i hela mitt liv sagt att hennes bettende gör mig ledsen rakt till henne utan bara till andra människor. Inte direkt till henne. Hon som gör mig ledsen. Det är konstigt. Men för två månader sedan skulle jag hellre dö än att berätta för henne att jag är ledsen för det hon gjort. Ett litet steg för somliga kanske men inte för mig. Största kliv jag tagit på länge. Och framförallt, det är ett framsteg. Inget annat.