Jag har alltid vetat att min uppväxt har varit speciell, på ett negativt sätt. När jag flyttade 50 mil hemifrån insåg jag hur sjuk den egentligen har varit. Det är inte bara den fysiskt och psykiska misshandeln jag menar utan snarare den totala avsaknaden ifrån kärlek och respekt. Min mamma har aldrig sagt till mig att hon älskar mig eller att hon är stolt över att vara min mamma. En gång skickade jag ett sms till henne ungefär när jag var i femton års ålder.. jag skrev att jag älskade henne men hon svarade aldrig. Jag kan fortfarande känna hur hårt mitt hjärta bankade när jag tryckte på skicka. Det svartnade, jag anade inte hur djupt vatten jag gett mig ut på.. men jag tänkte, vafan.. jag chansar! Jag fick som sagt aldrig något svar ifrån henne - hon har aldrig ens nämnt smset och sedan den dagen har jag förstått att min och mammas relation är mer än enbart komplicerad. Hon bekräftar mig enbart genom mina handlingar och inte utifrån den personen jag är. Så om jag vill ha att min mamma säger att jag är duktig, ska jag komma hem med ett prov som visar betyget MVG. Jag ska inte berätta om den gången när jag tog den mobbade och svaga flickans parti emot de stora stygga tjejerna på högstadiet. Nej, det är ingen status att hjälpa en ensam och "svag" kompis och framförallt det är inte något som finns skrivet på papper.