När jag var liten trodde jag att man kom till Kina om gick uppför backen till kapellkyrkogården och att Ballingslöv var det lövtäckta huset mittemot Parkbiografen. Jag åt rå blodkorv och tyckte att det bästa med vintern var att man inte hade så många plåster. När jag var liten tittade jag ner i marken. Eller upp i luften. Inte rakt fram. Jag vill gärna tro att jag är en modig person. En stark person. En person som kan titta rakt fram. Det är så jag möter världen nuförtiden. Ibland är det inte så. Ibland tittar jag upp. Blinkar bort tårarna och låtsas att det inte finns någon anledning för dem att finnas. Ibland tittar jag ner. Tystnar och ignorerar. Jag är ganska övertygad om att vare sig det första eller det andra alternativet är särskilt bra sätt att hantera problem. Men jag övar och övar. På att titta rakt fram.