Förlåt kära dagbok. Jag har svikit dig. Jag har haft så mycket med mig själv, om det nu är en ursäkt. Carolina säger att det är det. Hon menar att jag måste prioritera mig själv. Sätta mig själv i främsta rummet. Att jag är värd det. Att jag är värd det?! Hur menar hon egentligen. Ungefär där har mina tankar varit den senaste månaden.

Någonstans hoppas jag på en förändring hos mina föräldrar. Att de en dag ska se mig in i ögonen och faktiskt be om ursäkt för vad de utsatt mig för. De är inga onda människor, bara oerhört fega. Oerhört fega att prata om känslor och att se sina barn i ögonen när de talar. Det hatar jag dem för. Jag hatar dem för att de har förstört mycket i mitt liv. Mycket saker som har stor betydelse för mig idag. Precis just nu, där jag befinner mig i mitt liv.

Men hur ska de veta att jag hatar dem? Jag säger ju aldrig någonting. Hur ska jag få dem att förstå om jag inte berättar? Berättar om mina känslor, min skam och att jag skuldbelägger mig själv för allt som hänt? Har Ni några tips där ute? Hur berättar man något för någon fastän att man inte vågar?

Ta väl hand om Er.