När jag var liten trodde jag att man kom till Kina om gick uppför backen till kapellkyrkogården och att Ballingslöv var det lövtäckta huset mittemot Parkbiografen. Jag åt rå blodkorv och tyckte att det bästa med vintern var att man inte hade så många plåster. När jag var liten tittade jag ner i marken. Eller upp i luften. Inte rakt fram. Jag vill gärna tro att jag är en modig person. En stark person. En person som kan titta rakt fram. Det är så jag möter världen nuförtiden. Ibland är det inte så. Ibland tittar jag upp. Blinkar bort tårarna och låtsas att det inte finns någon anledning för dem att finnas. Ibland tittar jag ner. Tystnar och ignorerar. Jag är ganska övertygad om att vare sig det första eller det andra alternativet är särskilt bra sätt att hantera problem. Men jag övar och övar. På att titta rakt fram.

Jag har alltid vetat att min uppväxt har varit speciell, på ett negativt sätt. När jag flyttade 50 mil hemifrån insåg jag hur sjuk den egentligen har varit. Det är inte bara den fysiskt och psykiska misshandeln jag menar utan snarare den totala avsaknaden ifrån kärlek och respekt. Min mamma har aldrig sagt till mig att hon älskar mig eller att hon är stolt över att vara min mamma. En gång skickade jag ett sms till henne ungefär när jag var i femton års ålder.. jag skrev att jag älskade henne men hon svarade aldrig. Jag kan fortfarande känna hur hårt mitt hjärta bankade när jag tryckte på skicka. Det svartnade, jag anade inte hur djupt vatten jag gett mig ut på.. men jag tänkte, vafan.. jag chansar! Jag fick som sagt aldrig något svar ifrån henne - hon har aldrig ens nämnt smset och sedan den dagen har jag förstått att min och mammas relation är mer än enbart komplicerad. Hon bekräftar mig enbart genom mina handlingar och inte utifrån den personen jag är. Så om jag vill ha att min mamma säger att jag är duktig, ska jag komma hem med ett prov som visar betyget MVG. Jag ska inte berätta om den gången när jag tog den mobbade och svaga flickans parti emot de stora stygga tjejerna på högstadiet. Nej, det är ingen status att hjälpa en ensam och "svag" kompis och framförallt det är inte något som finns skrivet på papper.

idag ringde min mamma till mig. jag tvekade på om jag skulle svara.. orkade verkligen int med att prata med henne. men som den snälla och duktiga dotter jag är, så svarade jag självklart. vi pratade i exakt 3 minuter och 24 sekunder. på den ynka tiden hann jag både bli förbannad och uttråkad. förbannad för att hon tror att hon känner mig. uttråkad för att hon enbart pratar om sig själv. har du en vän, familjemedlem etc där du enbart svarar för att vara snäll, när dem ringer? tyvärr har jag ganska många sådana samtal.

i hela mitt liv, har jag blivit misshandlad av mina föräldrar. både fysiskt och psykiskt. det är nu nästan två år sedan jag flyttade hemifrån och det är inte förräns nu jag verkligen inser vad jag har blivit utsatt för. visst, jag har alltid vetat att min uppväxt inte har varit normal, men inte så illa och inte i den utsträckning, som det nu visat sig att vara. följ gärna med på min resa mot ett tillfrisknande, ett nytt liv och en känsla av att duga.

kram Hanna