Förlåt kära dagbok. Jag har svikit dig. Jag har haft så mycket med mig själv, om det nu är en ursäkt. Carolina säger att det är det. Hon menar att jag måste prioritera mig själv. Sätta mig själv i främsta rummet. Att jag är värd det. Att jag är värd det?! Hur menar hon egentligen. Ungefär där har mina tankar varit den senaste månaden.

Någonstans hoppas jag på en förändring hos mina föräldrar. Att de en dag ska se mig in i ögonen och faktiskt be om ursäkt för vad de utsatt mig för. De är inga onda människor, bara oerhört fega. Oerhört fega att prata om känslor och att se sina barn i ögonen när de talar. Det hatar jag dem för. Jag hatar dem för att de har förstört mycket i mitt liv. Mycket saker som har stor betydelse för mig idag. Precis just nu, där jag befinner mig i mitt liv.

Men hur ska de veta att jag hatar dem? Jag säger ju aldrig någonting. Hur ska jag få dem att förstå om jag inte berättar? Berättar om mina känslor, min skam och att jag skuldbelägger mig själv för allt som hänt? Har Ni några tips där ute? Hur berättar man något för någon fastän att man inte vågar?

Ta väl hand om Er. 

När jag var liten trodde jag att man kom till Kina om gick uppför backen till kapellkyrkogården och att Ballingslöv var det lövtäckta huset mittemot Parkbiografen. Jag åt rå blodkorv och tyckte att det bästa med vintern var att man inte hade så många plåster. När jag var liten tittade jag ner i marken. Eller upp i luften. Inte rakt fram. Jag vill gärna tro att jag är en modig person. En stark person. En person som kan titta rakt fram. Det är så jag möter världen nuförtiden. Ibland är det inte så. Ibland tittar jag upp. Blinkar bort tårarna och låtsas att det inte finns någon anledning för dem att finnas. Ibland tittar jag ner. Tystnar och ignorerar. Jag är ganska övertygad om att vare sig det första eller det andra alternativet är särskilt bra sätt att hantera problem. Men jag övar och övar. På att titta rakt fram.

Jag har alltid vetat att min uppväxt har varit speciell, på ett negativt sätt. När jag flyttade 50 mil hemifrån insåg jag hur sjuk den egentligen har varit. Det är inte bara den fysiskt och psykiska misshandeln jag menar utan snarare den totala avsaknaden ifrån kärlek och respekt. Min mamma har aldrig sagt till mig att hon älskar mig eller att hon är stolt över att vara min mamma. En gång skickade jag ett sms till henne ungefär när jag var i femton års ålder.. jag skrev att jag älskade henne men hon svarade aldrig. Jag kan fortfarande känna hur hårt mitt hjärta bankade när jag tryckte på skicka. Det svartnade, jag anade inte hur djupt vatten jag gett mig ut på.. men jag tänkte, vafan.. jag chansar! Jag fick som sagt aldrig något svar ifrån henne - hon har aldrig ens nämnt smset och sedan den dagen har jag förstått att min och mammas relation är mer än enbart komplicerad. Hon bekräftar mig enbart genom mina handlingar och inte utifrån den personen jag är. Så om jag vill ha att min mamma säger att jag är duktig, ska jag komma hem med ett prov som visar betyget MVG. Jag ska inte berätta om den gången när jag tog den mobbade och svaga flickans parti emot de stora stygga tjejerna på högstadiet. Nej, det är ingen status att hjälpa en ensam och "svag" kompis och framförallt det är inte något som finns skrivet på papper.

i hela mitt liv, har jag blivit misshandlad av mina föräldrar. både fysiskt och psykiskt. det är nu nästan två år sedan jag flyttade hemifrån och det är inte förräns nu jag verkligen inser vad jag har blivit utsatt för. visst, jag har alltid vetat att min uppväxt inte har varit normal, men inte så illa och inte i den utsträckning, som det nu visat sig att vara. följ gärna med på min resa mot ett tillfrisknande, ett nytt liv och en känsla av att duga.

kram Hanna