Ibland känns det som om jag blir överdrivet negativ i denna blogg. Jag vill ändå att ni ska få en rättvid bild om vem jag är. Jag är idag en väldigt lycklig tjej som lever ett liv jag länge drömt om. Jag studerar på ett fint Univeristet, i mitten på Sverige, till världens bästa yrke: SOCIONOM. I detta yrke ska jag stötta och se till att människor i utsatta situationer får hjälp och stöd i sin vardag. Jag är ingen expert på någonting utan en människa med ett gott hjärta som vill alla människor det bästa.

Visst, periodvis har det varit tufft men nu har saker och ting börjat reda upp sig. Tack vare min samtalskontakt. Jag har gått och skämts i 20 å över min uppväxt ända tills för ett år sedan då jag tog tag i "all skit" och började prata om det. Varje dag är en kamp, men det blir lättare. Mitt enda tips är; PRATA, PRATA, PRATA.. jag VET att det ibland är fruktansvärt jobbigt. De första gångerna jag pratade om det grät jag konstant.. Nu är det lättare. Jag trodde aldrig att det skulle kunna gå att prata om det utan att gråta.. men det fungerar idag. Tack vare allt stöd jag har fått ifrån andra människor. Nu är det min tur att "betala tillbaka"! =)

Vem vet? Vi kanske ses där ute. Våra vägar korsas utan att jag vet vem DU är och utan att du vet vem JAG är. Är inte det fantastiskt? Jag tycker det!

Ta väl hand om Er.
/Hanna

idag infinner en känsla av ensamhet sig. har träffat min kille idag, vi har umgåtts hela dagen och nu när han gick för att träffa sina kompisar, blev jag helt låg. jag vet int vad det är som gör det men jag känner mig misslyckad på någe vis. jag tror att han hittar på ursäkter för att slippa umgås m mig och för att han har tröttnat men jag VET att det inte är så. Varför skulle han annars vara tillsammans m mig?! Jag blir helt förvirrad av mina tankar. Ena studen tror jag att mina tankar är absolut sanning medans jag i nästa tänker att de är helt efterblivna.

Vad säger ni gott folk? Är det kanske en vanlig känsla att som vuxet barn känna sig misslyckad?

idag ringde min mamma till mig. jag tvekade på om jag skulle svara.. orkade verkligen int med att prata med henne. men som den snälla och duktiga dotter jag är, så svarade jag självklart. vi pratade i exakt 3 minuter och 24 sekunder. på den ynka tiden hann jag både bli förbannad och uttråkad. förbannad för att hon tror att hon känner mig. uttråkad för att hon enbart pratar om sig själv. har du en vän, familjemedlem etc där du enbart svarar för att vara snäll, när dem ringer? tyvärr har jag ganska många sådana samtal.