På måndag beger jag mig ut på en lång resa. Jag och min pojkvän kommer att vara borta i tre månader och resa runt i Central- och Sydamerika. En välbehövlig resa för att få perspektiv på mitt liv och vad jag vill göra med det. Ni har verkligen varit helt otroliga. Tack för alla era mejl och kommentarer. Det är guld värt!

Jag kan inte lova att jag kommer att blogga men ändå inte helt avsäga mig det uppdraget under min resa.Bloggen kommer att leva vidare.. DET LOVAR JAG ER!

Läs gärna till höger i min blogg. Är du ett vuxet barn? Vill du vara del av en gemenskap, likt ingen annan du har mött. Det är ren kärlek. Du är hjärtligt välkommen till ACOA möten runtom i hela Sverige. Besök deras hemsida för mer information.

"Det enda kravet är att du bara kommer dit och är dig själv."

Ibland känns det som om jag blir överdrivet negativ i denna blogg. Jag vill ändå att ni ska få en rättvid bild om vem jag är. Jag är idag en väldigt lycklig tjej som lever ett liv jag länge drömt om. Jag studerar på ett fint Univeristet, i mitten på Sverige, till världens bästa yrke: SOCIONOM. I detta yrke ska jag stötta och se till att människor i utsatta situationer får hjälp och stöd i sin vardag. Jag är ingen expert på någonting utan en människa med ett gott hjärta som vill alla människor det bästa.

Visst, periodvis har det varit tufft men nu har saker och ting börjat reda upp sig. Tack vare min samtalskontakt. Jag har gått och skämts i 20 å över min uppväxt ända tills för ett år sedan då jag tog tag i "all skit" och började prata om det. Varje dag är en kamp, men det blir lättare. Mitt enda tips är; PRATA, PRATA, PRATA.. jag VET att det ibland är fruktansvärt jobbigt. De första gångerna jag pratade om det grät jag konstant.. Nu är det lättare. Jag trodde aldrig att det skulle kunna gå att prata om det utan att gråta.. men det fungerar idag. Tack vare allt stöd jag har fått ifrån andra människor. Nu är det min tur att "betala tillbaka"! =)

Vem vet? Vi kanske ses där ute. Våra vägar korsas utan att jag vet vem DU är och utan att du vet vem JAG är. Är inte det fantastiskt? Jag tycker det!

Ta väl hand om Er.
/Hanna

Första gången jag kom i kontakt med det ordet var idag. Vi satt på ett seminarium som behandlade ämnet "Anti Racist Work", så var där en kille som nämnde ordet Syskonvåld. Först reagerade jag knappt inte men sen.. då gjorde jag det. Syskonvåld. Är det ens ett ord? 

Jag tror att jag reagerade pga. min uppväxt. Ibland känns jag som en dammsugare gällande ord som innefattar området barnmisshandel. Syskonvåld. Gud vad jag och mina syskon har slagits och sparkats när vi var små. Speciellt jag och min lillebror. Vi har VERKLIGEN bråkat. Visst, vi har bråkat som syskon bör göra men ibaldn gick det till överdrift. När vi inte kunde kontrollera oss utan sparkade på varandra, slog sönder varandras rum eller slängde ner den andre nerför trappen. Sanslöst hemskt. Sjuk betteende rent ut sagt..

Men vad visste vi? Vi visste inget annat än det som våra föräldrar har lärt oss. 

Förlåt kära dagbok. Jag har svikit dig. Jag har haft så mycket med mig själv, om det nu är en ursäkt. Carolina säger att det är det. Hon menar att jag måste prioritera mig själv. Sätta mig själv i främsta rummet. Att jag är värd det. Att jag är värd det?! Hur menar hon egentligen. Ungefär där har mina tankar varit den senaste månaden.

Någonstans hoppas jag på en förändring hos mina föräldrar. Att de en dag ska se mig in i ögonen och faktiskt be om ursäkt för vad de utsatt mig för. De är inga onda människor, bara oerhört fega. Oerhört fega att prata om känslor och att se sina barn i ögonen när de talar. Det hatar jag dem för. Jag hatar dem för att de har förstört mycket i mitt liv. Mycket saker som har stor betydelse för mig idag. Precis just nu, där jag befinner mig i mitt liv.

Men hur ska de veta att jag hatar dem? Jag säger ju aldrig någonting. Hur ska jag få dem att förstå om jag inte berättar? Berättar om mina känslor, min skam och att jag skuldbelägger mig själv för allt som hänt? Har Ni några tips där ute? Hur berättar man något för någon fastän att man inte vågar?

Ta väl hand om Er. 

idag infinner en känsla av ensamhet sig. har träffat min kille idag, vi har umgåtts hela dagen och nu när han gick för att träffa sina kompisar, blev jag helt låg. jag vet int vad det är som gör det men jag känner mig misslyckad på någe vis. jag tror att han hittar på ursäkter för att slippa umgås m mig och för att han har tröttnat men jag VET att det inte är så. Varför skulle han annars vara tillsammans m mig?! Jag blir helt förvirrad av mina tankar. Ena studen tror jag att mina tankar är absolut sanning medans jag i nästa tänker att de är helt efterblivna.

Vad säger ni gott folk? Är det kanske en vanlig känsla att som vuxet barn känna sig misslyckad?

Jag älskar verkligen mina syskon över allt annat. Vi har ett speciellt band mellan oss. Dock är jag osäker på om de någonsin kommer att stå upp för vad de egentligen tycker och tänker kring vår uppväxt. Kommer de någonsin att våga ifrågasätta, ställa krav eller att berätta hur de upplevt sin barndom?

Jag är inte säker på att jag kommer att komma dit. Men jag är på god väg. Mils förväg om man jämför med mina syskon.

Idag var min femte träff med min psykolog, Carolina. Det är en mycket klok kvinna med många erfarenheter i bagaget. De första träffarna har hon varit ganska snäll mot mig och int direkt "utmanat" mig och min hårda jargong. Men idag tog allt en vändning. Om jag ska vara ärlig har jag inte varit helt tillfredställd med att inte bli ifrågasatt och så utmanad. Men idag fick jag verkligen svar på tal. Vi pratade om detta med att jag alltid svarar när mina föräldrar ringer, trots att jag inte vill. Jag svarar helt enkelt för deras skull och för att jag inte orkar bråka. Carolina började ifrågasätta vad det är som är det farliga som kan hända om jag intr svarar när de ringer en gång? Då svarade jag att det är att de inte kommer ringa på länge pga att de är långsinta och sura. Men sen frågade Carolina.. Vad gör det då? Och nej, det har hon helt rätt i. Min känsla och tanke leder till en konsekvens som jag kan påverka. Min handling innan konsekvensen blir till är alltså avgörande. Om jag istället för att svara i telefon bara för att de vill det, skiter i att svara kommer mamma att bli sur och säga att jag aldrig svarar när dem ringer. Det gör hon redan idag. Men om jag istället svarar när hon ringer men säger att jag blir ledsen av att prata med henne för att hon inte lyssnar på mig eller kanske att jag tänker mycket på det som hänt när jag varit liten och att jag blir ledsen när jag tänker på allt det, kanske jag skulle få en annan reaktion. Jag har aldrig i hela mitt liv sagt att hennes bettende gör mig ledsen rakt till henne utan bara till andra människor. Inte direkt till henne. Hon som gör mig ledsen. Det är konstigt. Men för två månader sedan skulle jag hellre dö än att berätta för henne att jag är ledsen för det hon gjort. Ett litet steg för somliga kanske men inte för mig. Största kliv jag tagit på länge. Och framförallt, det är ett framsteg. Inget annat.  

När jag var liten trodde jag att man kom till Kina om gick uppför backen till kapellkyrkogården och att Ballingslöv var det lövtäckta huset mittemot Parkbiografen. Jag åt rå blodkorv och tyckte att det bästa med vintern var att man inte hade så många plåster. När jag var liten tittade jag ner i marken. Eller upp i luften. Inte rakt fram. Jag vill gärna tro att jag är en modig person. En stark person. En person som kan titta rakt fram. Det är så jag möter världen nuförtiden. Ibland är det inte så. Ibland tittar jag upp. Blinkar bort tårarna och låtsas att det inte finns någon anledning för dem att finnas. Ibland tittar jag ner. Tystnar och ignorerar. Jag är ganska övertygad om att vare sig det första eller det andra alternativet är särskilt bra sätt att hantera problem. Men jag övar och övar. På att titta rakt fram.

Jag har alltid vetat att min uppväxt har varit speciell, på ett negativt sätt. När jag flyttade 50 mil hemifrån insåg jag hur sjuk den egentligen har varit. Det är inte bara den fysiskt och psykiska misshandeln jag menar utan snarare den totala avsaknaden ifrån kärlek och respekt. Min mamma har aldrig sagt till mig att hon älskar mig eller att hon är stolt över att vara min mamma. En gång skickade jag ett sms till henne ungefär när jag var i femton års ålder.. jag skrev att jag älskade henne men hon svarade aldrig. Jag kan fortfarande känna hur hårt mitt hjärta bankade när jag tryckte på skicka. Det svartnade, jag anade inte hur djupt vatten jag gett mig ut på.. men jag tänkte, vafan.. jag chansar! Jag fick som sagt aldrig något svar ifrån henne - hon har aldrig ens nämnt smset och sedan den dagen har jag förstått att min och mammas relation är mer än enbart komplicerad. Hon bekräftar mig enbart genom mina handlingar och inte utifrån den personen jag är. Så om jag vill ha att min mamma säger att jag är duktig, ska jag komma hem med ett prov som visar betyget MVG. Jag ska inte berätta om den gången när jag tog den mobbade och svaga flickans parti emot de stora stygga tjejerna på högstadiet. Nej, det är ingen status att hjälpa en ensam och "svag" kompis och framförallt det är inte något som finns skrivet på papper.

idag ringde min mamma till mig. jag tvekade på om jag skulle svara.. orkade verkligen int med att prata med henne. men som den snälla och duktiga dotter jag är, så svarade jag självklart. vi pratade i exakt 3 minuter och 24 sekunder. på den ynka tiden hann jag både bli förbannad och uttråkad. förbannad för att hon tror att hon känner mig. uttråkad för att hon enbart pratar om sig själv. har du en vän, familjemedlem etc där du enbart svarar för att vara snäll, när dem ringer? tyvärr har jag ganska många sådana samtal.

i hela mitt liv, har jag blivit misshandlad av mina föräldrar. både fysiskt och psykiskt. det är nu nästan två år sedan jag flyttade hemifrån och det är inte förräns nu jag verkligen inser vad jag har blivit utsatt för. visst, jag har alltid vetat att min uppväxt inte har varit normal, men inte så illa och inte i den utsträckning, som det nu visat sig att vara. följ gärna med på min resa mot ett tillfrisknande, ett nytt liv och en känsla av att duga.

kram Hanna